Den perfekta planen

 

En kärt minne om kattungar på gården där jag växte upp.

 

”Ni får bara välja en!”
Pappa lät bestämd på rösten, men det djupa vecket mellan ögonbrynen vittnade om att han inte trodde ett ord på vad han sa.
”Vi kan omöjligt behålla mer än en. Vi har för många som det är redan nu.”
Jag och Lotta såg på varandra och log i smyg. Vi hade redan planerat vad vi måste göra, och nu förstod vi att det måste ske snabbt. Lika snabbt som ögat.
Sagt och gjort. Vi väntade tills pappa hade satt sig på traktorn igen innan vi skyndade ut och styrde stegen i riktning mot ladan där vi visste att Tussan hade gömt sina ungar.
Rara söta Tussan. Nu hade hon kättlat igen, och den här gången hade hon fått fyra små.
En helgrå, en svart och vit, en randig grå och en randig grå och vit.
Vi hade redan döpt dem alla fyra till Grållan, Tusse, Moses och Gullan och nu skulle vi rädda dem undan ett olyckligt slut.
Sakta smög vi in i ladan och upp på höskullen som så här mitt på sommaren var ganska tom på hö. Det knakade i det gistna höskullsgolvet när vi med våra nakna barnafötter försökte ta oss fram utan att få flisor i fötterna.
I djupet av några höbalar hade Tussan krupit in i ett hålrum och fött sina ungar. Här låg hon nu i sin egen skapade trygghet, med ungarna diande tätt intill. När vi kom såg hon upp och jamade oroligt, men sänkte sedan blicken igen när hon kände doften av oss och förstod att det inte var någon fara å färde.
”Lilla Tussan”. Hålet i bröstet kändes plötsligt stort som en avgrund. ”Nu måste vi flytta på dig, så att dina ungar blir säkra”. Jag hade tänkt att säga ”får leva”, men orden stockade sig i halsen och blev outtalade kvar. ”Säkra” kändes bättre. Vi skulle säkra kattungarna, så att de när dagen D kom, skulle vara för stora för att göra sig av med på det vanliga sättet. Istället skulle vi hitta hem till dem var planen, men det skulle kanske inte bli så lätt. På alla gårdar runt omkring fanns det gott om katter, och kättlade; ja, det gjorde de titt som tätt.

”Tussan verkar ha flyttat på ungarna. Vet ni barn var hon håller hus nu?”
Det hade gått tre veckor, och det verkade som om pappa hade glömt bort kattungarna medan arbetet med höskörden pågick.
”Neej, inte riktigt.” Lotta ritade frenetiskt på sin teckning utan att möta pappas blick, och jag var fullt upptagen med att göra en gubbe i modellera. Jag fick inte till ansiktet riktigt, tyckte jag. Han fortsatte att se ledsen ut, fastän han ju skulle vara glad.
”Jasså”, sa pappa. ”Jag vet vad ni håller på med, och jag förstår hur mycket ni tycker om de där kattungarna. Vi behåller två av dem, och de andra tar Nils i Persvensgården hand om. Välj ut de två  som får stanna!”
Hjärtat hoppade till av glädje i mitt sjuåriga bröst, och Lotta började gråta av lättnad.
”Moses” får stanna, ropade hon. ”Vad var det nu din kattunge hette?”
”Tussi”, sa jag. Tussi min allra finaste vän. Jag ska aldrig överge dig.”
Kattungarna hade varit tysta en stund, men nu tittade de storögda fram under Lottas säng, väckta av våra höga röster.
Vi hade lyckats att gömma dem i tre hela veckor och vår plan hade varit perfekt.
Där pappa allra minst anade. Där hade de funnits hela tiden.