Lovis blev ingen omplaceringskatt...

Det här är berättelsen om katten Lovis, en neva masquerad honkatt som den 27:e december i år fyller två år. Den 15 augusti i år fick hon sin efterlängtade unge, bara en, men likväl mycket efterlängtad, både av henne och av oss.
Lovis kom till oss från Åland när hon var fjorton veckor gammal. Hon är en mycket bestämd dam, ja, så bestämd att de andra katterna i flocken nog tyckte att hon var lite konstig, för hur kunde hon bara tränga sig fram och få det hon ville ha? Hur kunde hon bara hoppa upp i famnen framför en annan och bara ta sin plats mitt framför ögonen på de övriga.
Hon blev en Alfahona. Dock en mycket ängslig sådan så småningom.
Hon blev så ängslig att hon började kissa inne på andra ställen än i pottan, trots att det i huset fanns fler pottor än katter. Hon började markera och spred sin lukt där hon inte ville att de andra skulle vara. Hon började göra gällande att hon ville vara ensam, utan konkurrens från någon annan katt.
De andra ville acceptera henne, men hon ville inte acceptera dem.
Det blev skrik och bråk.
Det blev ångest och sorg,
Det blev väldigt väldigt jobbigt, och så jobbigt att min man uttryckte att "så här kan vi inte ha det" och "det skulle nog vara bäst för Lovis om hon fick flytta någon stans där det är lugn och ro och där hon får vara ensam och visa vilken underbar katt hon egentligen är.."
Lovis skulle bli en omplaceringskatt.

Sagt och gjort.
Jag tog honom på orden för varför skulle jag tvivla på hans ord? Det lät i stunden riktigt och rätt.
Lovis hade vid det här laget bokstavligen satt klorna i min man, men på ett mjukt sätt, och på ett mycket tillitsfullt sätt, för hon började tydligt visa att han var hennes människa. Kissandet upphörde i hans närhet i timmar och ännu längre. Hon lät honom klappa och smeka henne över ryggen och hon spann som hon aldrig hade gjort innan. Högt och ljudligt, samtidigt som hon slöt ögonen och njöt i fulla drag.
Hon trivdes. 

Samtidigt som detta pågår får jag, under det att jag befinner mig på jobbet, ett svar från en bra familj som jag tidigare har varit i kontakt med. De hade en kastrerad honkatt sedan tidigare och jag fick frågan om jag trodde att Lovis skulle kunna bo hos dem? Det hade gått ett par timmar sedan jag skickat ut min förfrågan på sociala medier. Svaret kom snabbt. Det kom alldeles för snabbt. Lovis hade äntligen bondat med min man. Nu skulle hon ryckas upp och anpassas till en miljö med en annan katt.
Hon kissade inte utanför pottan längre.

Det är här jag gör ett grundläggande fel, för jag svarar att jag tror på det.
Hur kunde jag tro det?
Jodå, i min desperation så trodde jag det.

Jag beställde tid för kastrering, mottog tingningsavgift och frågor som gjorde mig aningen osäker på sammanhanget. Lovis skulle anpassas till att äta den andra kattens mat, vilket jag visste aldrig skulle gå. Hon skulle få åka i cykelkorg, gå i koppel, vänjas vid saker som det egentligen är lättare för en kattunge att lära sig. Det var hon som skulle anpassa sig till den nya miljön, men egentligen så var det ju Lovis som behövde ha särskild anpassning, där hon skulle få vara precis den katt hon är.
Den här familjen trodde att hon var en kattunge.
De visste att hon var en omplaceringskatt.

Ja, och så började hon kissa överallt igen, trots Feliway Optimum på flera ställen i uttagen.
Det var som att hon kände på sig att något var i görningen, och inte kan jag omplacera en katt som inte är rumsren.

Min man backade.
Vi älskar vår Lovis, om än med problem just nu.

Jag kände mig skyldig. Familjen hade barn, som redan börjat planera och köpa hem grejor. Lovis skulle bli deras julklapp. Ett tillbakadragande av köpet skulle inte falla i god jord. Jag var rädd för, att jag som uppfödare skulle få dåligt rykte, och att Lovis skulle visa sig bli en helt annan katt i det nya hemmet, än den som familjen hade önskat sig.
En omplaceringskatt blir omplacerad av en anledning.
Även om hon ser ut som Lovis. Vacker.

Barnen skulle bli fruktansvärt ledsna, men jag såg framför mig hur Lovis kissade på mattan, gömde sig under soffan och skakade i hela kroppen av rädsla för den andra katten.
Min man ångrade sig. Vi ångrade oss.

Lovis, vår Lovis…Vi grät och höll om den lilla halva natten. Vår känsliga Blanche såg på mig med stora ögon och knådade frenetiskt min mage: ”Det kommer att bli bra. Låt henne stanna..”

Vi lät henne stanna, och jag vet att har vi bara tålamod, ännu mera Felliway Optimum och mycket kärlek att ge, så kommer Lovis att hitta tillbaka till sig själv så småningom.

Familjen fick ingen katt, och det beklagar vi, men för Lovis var detta det enda rätta.

Man flyttar inte på en katt i nöd.
Det är vad de säger till mig, och det rådet tog vi till oss.

Lovis blev ingen omplaceringskatt.