Det är något alldeles speciellt med tolv veckor gamla kattungar. De befinner sig i den där underbara åldern när de fortfarande är små nog att rymmas i knät, men samtidigt stora nog att tro att de äger hela världen. Blanches vita små underverk, Perla och Sirius, är precis där. På dagarna är det full fart. Gardiner fladdrar, leksaksmöss flyger genom luften och ingen svans går säker. Det är som om de har en inbyggd tävling om vem som hinner göra flest hyss innan lunch. Energin verkar fullständigt outtömlig. Men så händer något när kvällen kommer. När huset tystnar och lugnet lägger sig förvandlas de två små virvelvindarna till världens mest kärleksfulla soffkompisar. Då kryper de tätt intill, spinner så att soffan vibrerar och somnar med tassarna mot ens ben. Det är nästan omöjligt att resa sig. Man vill ju inte störa den där fulländade lyckan. Temperamentet på de här två är precis så fantastiskt som jag hade hoppats. De är trygga, nyfikna, sociala och fulla av liv. Inte särskilt konsti...