Vi smyger runt i huset som små tysta möss...

Vi smyger runt i huset som små tysta möss, och undrar när vi skall utökas med små spinnande småkottar, men den blivande mamman till de små kottarna verkar inte ha någon brådska, och hon ser på oss undrande med sina stora blå: 
"Vad håller ni på med egentligen?
Ja, det kan hon ju undra. Både jag och Micke har oro i kroppen, mest för att hon skall nedkomma när vi inte är hemma, men vi hoppas ju också på att hon skall passa på när vi är hemma. Chablis tyr sig till oss mera nu, och håller sig nära intill. Vill ha koll på oss mer än vanligt.
Sätter jag mig i soffan och läser en stund, så lägger hon sig på soffryggen, bakom nacken på mig för att veta var jag finns. Flyttar jag på mig, så dröjer det sällan mer än två minuter förrän hon är mig hack i häl, även om hon sov djupt när jag reste mig upp.
Vi har införskaffat och sett till att ha hemma allt det där som man förväntas behöva vid födseln. Generellt sett så klarar ju kattmammorna oftast av det där på egen hand, men kan ju aldrig så noga veta. 
Lådan är full, och husapoteket lika så.
"Inga frottéhanddukar i bolådan. Ungarnas klor fastnar lätt i frottén. Bättre med ett gammalt lakan eller så.."

Jovisst. Hemma i ladan fanns hö, och det doftade gott av gräs.

Där fick våra huskatter sina kattungar i den naturliga miljön, i värmen från solen som sken in mellan springorna i laduväggen. Utanför hördes fågelkvitter och en traktor på håll, och mamma som ropade på hönorna som pickade på gårdsplanen:

"Kom alla hönorna, kom och få lite mat!"

Jag drar mig till minnes och förundras över alla minnen som kommer tillbaka nu när vår äldsta ska få sin första kull. Hon är en innekatt, och kommer aldrig att få uppleva gårdslivets alla äventyr,
men hon kommer också att inte behöva vara med om alla faror som lurade bakom närmsta knut.

Hon är en sibirisk neva masquerade, Hon är en raskatt och hon är en i familjen, på alla plan.

Hon betyder allt, och snart ska hon få bäbisar. Sibiriska nevabäbisar.

Mjau.