Katten, friheten och räven

Det finns människor som säger att en katt “måste få vara fri”. Det låter nästan poetiskt. Man ser framför sig en majestätisk katt som med svansen högt spatserar över blommande ängar medan fjärilarna applåderar och lärkorna sjunger.
Verkligheten är dessvärre betydligt mindre romantisk.
Där väntar riksvägen.
Och räven.
Och grannens hund.
Och den där människan som av någon obegriplig anledning tycker att katter är ett störningsmoment och därför sätter ut fällor.
Ändå hör man samma mening om och om igen:
– Han älskar att vara ute.

Ja, det tvivlar jag inte på. Jag älskar också glass (fastän jag eg inte borde), lite bubbel ibland och sovmorgnar. Det betyder inte att någon med gott samvete borde lämna mig ensam på E20 och hoppas att allt ordnar sig.
Det märkliga är att vi människor har blivit så försiktiga med allt annat. Barnen har cykelhjälm, hundarna sitter fastspända i bilen och reflexvästar finns numera till både människor och djur, men katten då? Den släpper vi ut med ett vänligt “lycka till” och hoppas att universum har en bra dag.
Sedan kommer de sorgliga inläggen på sociala medier.
“Vår älskade Misse har inte kommit hem.”
Dagen därpå:
“Tyvärr hittades han vid vägen.”
”Tyvärr hade räven tagit honom.”
Och kommentarsfältet fylls av hjärtan, gråtande emojis och orden: “Sånt är livet.”

Nej. Sånt är inte livet.
Det är ett val.

Jag är den första att skriva under på att katter behöver stimulans, frisk luft och möjlighet att känna gräs under tassarna. Varför måste frihet betyda att de ska kunna promenera kors och tvärs över trafikerade vägar, in på andras tomter, bajsa i sandlådor och kanske bli rävens kvällsmeny?

Vi bygger staket till våra hundar. Vi sätter grindar framför trappor när barnen är små. Vi spärrar av pooler och låser medicinskåp, men katten? Den anses tydligen vara självinstruerande i trafiksäkerhet. Jag har aldrig förstått logiken.
Är en katt mindre värd än din hund?

En rastgård eller en välgjord catio är kanske inte lika dramatisk som ett nattligt äventyr över tre villakvarter, men den har en fantastisk egenskap:
Katten kommer hem igen.
Den kan jaga fjärilar, klättra, ligga i solen, nosa på vinden och ändå sova i din säng på kvällen. Utan möte med räven, bilen eller den där rovfågeln som också tycker om färsk mat.

Kanske är det där den verkliga kärleken finns. Inte i att ge katten obegränsad frihet, utan i att ge den ett långt liv, för den finaste utsikten är trots allt den från köksfönstret, där en nöjd katt ligger i solen och gäspande tittar ut på världen.

Den behöver inte erövra hela den. Det räcker att få leva kvar i den…

Celeste

Fotograf: Mari-Anne Bäckstedt