Om att släppa taget..

Det är märkligt det där med kattungar.  I fjorton veckor har jag följt varje steg, vakat, matat, vägt, gosat, städat, oroat mig, och förundrats. Jag har sett dem gå från små, vingliga liv till självsäkra små individer med åsikter om både mat, sovplatser och människors användbarhet, men så kommer dagen då någon annan ska ta vid..

”Är de verkligen redo? Är de tillräckligt starka? Kommer de att förstå att jag inte är där? Kommer de att äta? Kommer de att sova? Kommer de att tycka att deras nya människa är en värdig ersättare, och framför allt: tänk om de blir ledsna?

Jag ser på Perla och Sirius och försöker sortera alla orostankar som trängs sig i mitt huvud. De är många och det har inte blivit bättre med åren. Samma tankegångar efter varje kull, oavsett hur stora kullarna är, eller hur välväxta och fina kattungarna blir.

De väger 2,3 respektive 2,2 kilo nu. De är stora, rejäla och fulla av liv. De äter bra och har fått den mat de behöver för att växa upp till starka små sibirier, så rent logiskt vet jag ju att de är redo.

Logik och känslor är dock två helt olika saker, för naturligtvis ska de få med sig tryggheten hemifrån. De ska fortsätta äta den mat de är vana vid. Inte för att deras nya människor aldrig får byta foder, utan för att en kattunge som precis har lämnat mamma och syskon inte behöver ytterligare en förändring i livet. Även pottan har betydelse. En kattunge ska helst känna igen sin toalett och förstå:
"Jaha, det är här man gör det."

Det kan låta som småsaker för en människa, men för en kattunge är det trygghet, och trygghet är det viktigaste av allt.
De ska få sova nära sin människa om natten, och få vara med. Inte stängas ute för att ”de ska lära sig”. De ska få upptäcka sitt nya hem i sin egen takt och samtidigt alltid känna att någon finns där.

För en kattunge som plötsligt lämnar sina syskon kan det faktiskt bli en sorg, för de har haft varandra dygnet runt. De har sovit tillsammans, busat tillsammans, ätit tillsammans och förmodligen också hittat på sådant som deras uppfödare helst inte behöver känna till. Sedan är syskonet/syskonen borta, så det är inte konstigt om en kattunge blir lite ledsen under den första tiden. Kanske söker den efter sin bror eller syster. Kanske går den omkring och ropar lite. Kanske vill den bara ligga nära sin nya människa, och då är det precis det man ska låta den göra.

En ensam kattunge behöver sällskap, lek och närhet, och den behöver upptäcka att även om syskonet är borta, så har den fått en ny flock:
Sina nya människor.

Det är egentligen det jag försöker lära mina köpare, och samtidigt försöker jag lära mig själv att släppa taget, och det är uppfödarens kanske allra svåraste uppgift;
Att älska dem precis så mycket som krävs för att kunna lämna dem vidare.

Jag vet att Perla och Sirius kommer att klara det.
Jag vet att de är starka.
Jag vet att de är trygga.
Jag vet att de är väl förberedda, och innerst inne vet jag också att de kommer att få det hur bra som helst.

Men jag är uppfödare, och har ett särskilt organ för oro...
Det sitter ungefär där hjärtat sitter,
och det verkar aldrig riktigt gå att stänga av. ❤️🐾