Att leva med katter

Det finns människor som köper vackra blomkrukor, eleganta gardiner och fina prydnadssaker för att göra hemmet trivsamt. Sedan finns det vi som har katter. Hos oss är blomkrukor inga blomkrukor. De är hinderbanor. Gardiner är inte gardiner – de är lianer som bara väntar på att någon liten pälsbeklädd Tarzan ska kasta sig upp i dem. Fönsterbrädor är startbanor, bokhyllor är utsiktsplatser och köksbänkar… ja, de är tydligen till för att undersökas centimeter för centimeter.

Jag äger en gammal magnoliakruka som jag har ärvt efter min farmor. Den är antik och alldeles för vacker för att riskera livet bland nyfikna kattassar. Därför står den numera väl gömd bakom en gammal bordsklocka på en buffé. Inte för att den passar där – utan för att den har gått med i ”vittnesskyddsprogrammet…”

Det är märkligt hur man förändras. Förr funderade jag över inredning. Nu funderar jag mest över vad som går att rädda. När man får besök säger man inte längre: “Känn er som hemma.” Man säger: “Akta den där vasen – den har överlevt i tre år!”

Och så var det Kitchi.

Idag bestämde hon sig för att min smörklocka på köksbänken nog behövde en närmare inspektion. Med kirurgisk precision – eller kanske snarare med en välriktad tass – skickade hon iväg den mot golvet.

KRAS!

Resultatet blev ett pussel med alldeles för många bitar och en smörklick som plötsligt fick hela köket för sig själv. Smörkniven låg kvar mitt i eländet som om den fortfarande trodde att frukosten skulle kunna fortsätta som vanligt. Kitchi tittade upp på mig med den där blicken som bara en katt kan åstadkomma.

“Jaha… den var visst inte landningssäker.”

Själv stod jag med sopskyffeln i handen och funderade över hur en varelse på knappt fem kilo kan orsaka materiella skador som en mindre tromb. Man kan naturligtvis bli irriterad, men det är svårt att vara långsint när den skyldiga fem minuter senare kryper upp i knät, spinner som en liten motor och ser ut som om hon aldrig någonsin gjort något annat än att sprida glädje.

Sanningen är att ett hem med katter aldrig blir perfekt. Det blir levande. Visst går en och annan blomkruka åt. Gardiner får oväntade ventilationshål, porslin får ett kort men intensivt liv och vissa prydnadssaker tvingas leva gömda bakom bordsklockor, men man får också något som inte går att köpa. Man får skratt, och när man någon gång trampar på en leksaksmus mitt i natten, muttrar några väl valda ord och upptäcker en katt som sover djupt och fullständigt obekymrat i den nytvättade tvätten, då inser man att det egentligen inte är vi som äger katterna.

Det är de som äger huset.

Vi får bara bo där.