Att vara fodervärd åt en avelshane - mer än bara en katt..

Ibland får jag frågan:

“Så man får alltså en sibirisk katt gratis?”
Då brukar jag le lite.
Ja… och nej, för att vara fodervärd handlar inte om att få något gratis.
Det handlar om att få ett stort förtroende.

Hos mig flyttar kattungen hem till sin fodervärd tidigast vid 14 veckors ålder. Där börjar hans liv som älskad familjemedlem. Det är fodervärden som står för mat, delad veterinärvårdsförsäkring med mig (enligt Sveraks rekommendationer), omvårdnad och all den kärlek en katt kan önska sig. Han ska få sova i sängen om han vill, hjälpa till med matlagningen – åtminstone enligt honom själv – och vara en självklar del av familjen, men han har också ett viktigt uppdrag.

Det är jag som väljer ut vilken kattunge som ska bli avelshane. Valet handlar inte om vem som råkar vara sötast – det är de ju allihop – utan om hälsa, temperament och vilka egenskaper som är viktiga för rasens framtid. Därför behöver den som vill bli fodervärd lita på min bedömning. Man väljer inte själv vilken kattunge man får. Man väljer att bli en del av ett avelsarbete.

När det sedan är dags för parning är det inte hanen som åker iväg. Nej, hos mig sker parningen hemma hos fodervärden. Där känner hanen sig trygg och säker i sin egen miljö. Istället är det honan som kommer på besök under tre till fyra dygn.

Fodervärden hjälper till med parningskontraktet, ansvarar för parningsavgiften, som tillfaller fodervärden, och ser till att de båda katterna får lugn och ro. Dessutom ska parningarna dokumenteras. Det kan låta lite märkligt, men inom seriös kattavel är det en naturlig del av arbetet. För den som behöver finns kamera att låna av mig. Sedan får naturen ha sin gång. Ibland uppstår kärlek vid första ögonkastet. Ibland tittar de mest på varandra som två tonåringar på ett skoldisco och verkar fundera över vem som egentligen ska ta första steget, och ibland bestämmer honan ganska snabbt att den där stilige herrn minsann inte är särskilt intressant just idag.
Avel är inte alltid så enkelt.

Som fodervärd behöver man också vara beredd att ställa upp när nästa hona kommer på besök. Hanen ska finnas tillgänglig för de parningar som ingår i hans uppdrag, tills han har lämnat sitt bidrag till rasens framtid.

Sedan kommer dagen då hans arbete är klart. Han kastreras och skrivs över på fodervärden. Från den dagen är han helt och hållet familjens egen katt, utan några fler skyldigheter än att njuta av livet, men då kommer ibland den där frågan som gör mig lite bekymrad:
“Nu kan han väl få gå ut?”
Mitt svar är fortfarande nej, för en katt som har levt tryggt inomhus i två eller kanske två och ett halvt år har aldrig lärt sig hur trafiken fungerar. Den vet inte vad en bil kan göra. Den känner inte till alla de faror som lurar utomhus. Att släppa ut en sådan katt fri är ett risktagande som jag aldrig skulle rekommendera, och tyvärr vet jag det av egen erfarenhet.
Två av fäderna till mina honkatter blev överkörda kort efter att de hade avslutat sina avelskarriärer och släppts ut. Två fantastiska katter vars liv tog slut alldeles för tidigt.
Det gör ont att tänka på än idag.

Därför önskar jag att mina fodervärdar fortsätter att ge sina katter ett tryggt liv även efter avelstiden. Har man möjlighet att bygga en kattgård eller en rastgård är det en fantastisk lösning. Där får katten njuta av frisk luft, fågelsång och solvarma dagar – utan att behöva riskera sitt liv.
För mig handlar fodervärdskap inte om ett kontrakt.
Det handlar om förtroende.
Om samarbete.
Och framför allt om kärlek till katten.

Belöningen är många år tillsammans med en fantastisk familjemedlem, full av personlighet, värdighet och charm. En katt som kanske har bidragit till framtida generationer av sibiriska katter – men som för sin egen familj alltid kommer att vara precis det den varit från första dagen:

Älskad. Inte för att han varit en avelshane, utan för att han är deras katt.

John Wayne

Foto: Kristin Fernerud