Livet som uppfödare

Det låter säkert väldigt tjusigt när man berättar att man är uppfödare av sibiriska katter och dotterrasen neva masquerade. Jag menar; katterna är stora, vackra och ståtliga, ofta med ganska lång päls (semilånghår), och nevorna har dessutom alldeles klarblå ögon. En del människor tänker säkert också att vi tjänar en massa pengar på kattungar och att låna ut hanar, och det finns det säkert mindre seriösa uppfödare som gör, dvs öser ut kattungar utan urskiljning och håvar in svarta pengar..
Där har vi ett dilemma med alla dessa uppfödare som inte förstår att man måste göra rätt för sig.
Begär kvitto, och betala aldrig med en sedelbunt pengar utan be om att få swisha eller betala med kort.
Swish är nämligen riskabelt för en uppfödare som inte deklarerar sin inkomst, och där behöver vi bli bättre på att dra våra enskilda strån till stacken, både köpare och uppfödare.

Nog om det: med detta sagt så är det en sorgens dag idag, dagen efter att vi hastigt fick säga adjö till en av våra nyfödda kattungar. Jag fattar inte hur fort man fäster sig vid dessa små och de blir som en egna bäbisar. Så sorgligt då när någon av dem på grund av en synlig eller osynlig missbildning inte får fortsätta leva.
Jag är född på ett jordbruk där djuren fick ta plats och ingick som en naturlig del i det vardagliga livet. Djuren var en del av familjens liv, och det var tack vare dem som familjen fick sitt levebröd, och således var det mest dyrbara vi ägde. Jag har lärt mig att uppskatta varje enskilt litet liv, och får fruktansvärd ångest när kattungar inte går att rädda för att naturen helt enkelt har bestämt så.
Att se ett liv bara rinna ut i sanden vill jag inte acceptera, men blir ibland så illa tvungen.

När nu "Lilla My" lämnade oss igår (kullen med tre kattungar som föddes den 13:e maj) så kändes det oerhört tungt, men det är en del i uppfödararbetet när man har med djur att göra. I samband med det, så pratade jag med min mamma om gårdsarbetet förr, och om det faktum att det händer att djur inte klarar sig. Hon berättade om kor som kunde ligga döda i hagen när man kom för att hämta in dem till morgonmjölkningen, och om kalvar som inte klarade sig när de skulle födas, att de kunde dö redan i moderlivet och att kossan då behövde få hjälp för att få ut den döda kalven.
Jag kan föreställa mig den sorg som uppstod i det läget. Här gällde det att rädda kon. En ko var och är värd mycket pengar.

Vi har haft mycket sorg i vårt avelsarbete, och jag skulle nog vilja påstå att vårt avelsarbete har nästan aldrig kommit igång. Vi har mist en honkatt, Chablis som var dräktig och som på 64:e dygnet fick livmoderomvridning och dog i mina armar på väg mot Strömsholm. Nästa smäll blev en importerad hankatt som visade sig bara ha en testikel, så den fick bli kastrat omgående. En kattunge dog i en kull, och två kattor efter varandra blev snittade. Den ena med en död kattunge i magen som stoppade upp hela förlossningsarbetet, och den andra med bara en stor kattunge i magen, oförmögen att själv pressa ut den lille. De båda snittens kattungar har jag stödmatat i fem resp två dygn innan mammornas mjölk  runnit till och de små kunde börja dia.

Nå, tiden går och glädjen med de små som ändå kommer och överlever väger tyngre än sorgen som vi har upplevt.
Kvar i denna kull finns nu Perla och Sirius, två helvita sibiriska små kattungar. Det blir spännande att följa deras utveckling!

Detta är mamma Blanche med sina två små, inklämda i garderoben i hallen,. en plats som hon själv har valt ut.. Inget att göra.. Där fick hon vara.  :-)