Om tiden, katterna och det som väntar..

Det finns en särskild stund i slutet av juli när sommaren liksom stannar upp. Luften är fortfarande varm, rosorna blommar som om de aldrig tänker ge upp och bina har bråttom från blomma till blomma. Någonstans anar man dock att årstiden långsamt håller på att vända blad. Det är då jag börjar tänka på jobbet och skolan igen.
Inte för att någon ringt i klockan ännu, utan för att läraryrket bor lite grann inom en. Man vet att ett nytt läsår väntar, med nya möten, nya skratt, nya bekymmer och många timmar framför datorn där Unikum (vår lärplattform på Komvux i Kungsör) tålmodigt väntar på ännu en planering, ännu ett omdöme och ännu en ruta som ska fyllas i.
Jag har varit lärare så länge att skolåret blivit lika självklart som årstidernas växlingar, men nu har en annan tanke börjat slå rot; om två år är det min tur att gå i pension, har jag tänkt ska väl tilläggas.

Förr lät ordet "pension" gammalt. Nu låter det mest som frihet.
Inte frihet från arbetet, utan frihet till allt det där som så länge fått vänta, för hemma väntar någon alltid, och i mitt hem är det, som de flesta av er nu vet, flera stycken.
De kommer tassande med sina mjuka steg, lägger sig nära och spinner som om de ville berätta att världen egentligen inte är särskilt komplicerad. Att man ska vila när man är trött, leka när man är glad och aldrig skämmas för att söka värme hos någon man tycker om.

Katterna är märkliga på det sättet.
De säger ingenting, men lär oss ändå så mycket.
Jag har ofta tänkt att människor tror att jag föder upp sibiriska katter, och det gör jag förstås, men egentligen är det katterna som odlar något inom mig.
De odlar tålamod.
De odlar lugn, men framför allt så odlar de glädjen över det lilla.

En nyfödd kattunge som tar sina första stapplande steg.
En mamma som varsamt tvättar sina små.
En kväll då hela huset fylls av ett rofyllt spinnande och allt känns precis som det ska.

Kanske är det därför jag också tycker så mycket om trädgården.
Blommor, buskar och träd.
De låter sig inte stressas.
Man kan inte be en pion blomma fortare eller ett äppelträd skynda sig att bära frukt. Allt sker när tiden är mogen, och kanske gäller det människor också.

Och så finns den där drömmen om leran.
Jag vet inte riktigt varför den lockar mig så mycket. Kanske för att också den kräver tålamod. En klump lera blir inte vacker av brådska. Den formas varsamt, lite i taget, tills händerna nästan verkar veta själva vad de vill skapa.
Det känns som en fin tanke inför åren som kommer.
Att få skapa.
Att få vårda.
Att få följa liv.

När jag ser tillbaka på mitt yrkesliv, så hoppas jag att några av mina elever minns mig med värme, men när jag ser framåt så hoppas jag på något ännu enklare:
Fler morgnar med dagg i gräset.
Fler kattungar som somnar i min famn.
Fler timmar då tiden inte jagar mig.
Bara finns.
Och kanske är det just så livet är som allra rikast.
Inte när dagarna är fulla.
Utan när hjärtat är det...

Sierra 

Fotograf: Claudia Kauder-Karlsson, Skultorp